av Carolina Söderholm "Ansiktet är landskapet" skriver konstnären Juan Castillo och lifter med tidningsklipp och vänporträtt in människan i en värld hårt sargad av konflikter. Någonstans i bakgrunden skymtar en svensk skärgårdsidyll, kontrasterad mot brinnande oljefält och lekande barn. I hans arbete återfår de anonyma ansikterna i mediernas krigsreportage något av sin individualitet, i mötet med deras blickar skymtar platser, händelser och hågkomster. "Dessa landskap" heter Lunds konsthalls nya utställning. Frågan som väcks är naturligtvis vilka landskap det handlar om. I första hand rör det sig om provinser vars kartor består av drömmar, minnen och människors möten snarare än av longituder och latituder. Här finns inga sköna naturvyer i olja men däremot arkitektoniska installationer, ljud- och videokonstverk samt dokumentationen av ett fascinerande ugnsbyggarprojekt. Tre konstnärer, Juan Castillo, Peter Dacke och juan Carlos Peirone, har tillsammans med arkitekten Maria Udriot skapat en utställning där beröringspunkterna mellan verken är många. Anknytningen till Sydamerika (varifrån Castillo, Peirone och Udriot ursprungligen kommer) och det spanska språket är en sådan gemensam nämnare. Viktigare är emellertid det delade intresset för hur människan förhåller sig till sina medmänniskor och sin omgivning, både i det förflutna och i nuet, samt hur dessa relationer kan gestaltas i tid och rum. Maria Udriot har valt ett historiskt anslag, och återvänder i sitt verk till barndomshemmet i Argentina, morföräldrarnas hus från 1800-tales början. I konsthallens inre rum har hon byggt en scenografi och manar med textfragment, fotografier och skisser fram illusionen av de nitton rummen, de skuggfyllda korridorerna, mormoderns vakande blick genom plåtpersiennerna och vestibulens hemliga möten. Det är vackert och stämningsskapande, och helheten -inte minst genom den poetiska katalogtexten- har en relevans bortom den rent privata nostalgin. Själv ser jag i verket en personligt färgad betraktelse över minnenas bitterljuva landskap, dess komplexa nätverk av sidospår, fallgropar och irrgångar. Förankrad i samtiden och dess aktualiteter är däremot Juan Castillo, vars målningar, fotografier och videoverk binds samman genom textremsor som tejpade på golvet löper kors och tvärs över entrésalen. På språk som arabiska, spanska och svenska kommenterer olika röster hämtade från Internet kriget i Irak, medan de vita väggarna smutsas av brunfärgade rännilar (te - men tanken var olja, en betydligt mer betydelseladdad substans). Men även historia är närvarande här, liksom en på en gång optimistisk och nedslående tidsaspekt. "En annan dag" står det skrivet över tidningsklippens namlösa människor, datummärkta och konserverade för framtiden med bivax. Det finns alltid en annan dag, men vad i denna parad av dystra ansikten lovar att det blir bättre? Det politiska budskapet ligger farligt nära det övertydliga, men Castillo klarar ändå att ge det en god konstnärlig form. Mer visionärt är Juan Carlos Peirones ugnsbyggarprojekt, som trots högtflygande ambitioner är i bästa bemärkelse lättillgängligt och jordnära i sitt praktiska utförande. Sedan tio år tillbaka arbetar han med att bygga ugnar för bakning och matlagning tillsammans med lokalbefolkningen på vitt skilda geografiska platser. "Långtifrån var?" kallar han sitt projekt, där han relativiserar vedertagna uppfattningar om centrum och periferi genom sin strävan att leta upp antipoder, det vill säga punkter som befinner sig på motsatt sida av jordklotet i förhållande till varandra. I närheten av dessa antipoder söker han sedan ett mänsklig sammanhang, en vilja till samspel, lokala värdar för en ugn, denna symbol för värme, liv, föda och gemenskap. Den första byggdes för tio år sedan i Lund, den senaste har i dagarna följaktligen invigts i Nya Zeeland, medan andra däremellan murats upp bland annat i Mongoliet och Patagonien. I Lunds konsthall visas videofilmer som dokumenterar projektet, i samklang med ett ljudkonstverk av Peter Dacke, där inspelningar från Peirones resor samplats till en fantasieggande blandning av röster, gatusorl och musik. Klingande reminiscenser av människor, händelser och platser ljuder genom byggnaden och väver utställningens olika delar samman. Det är landskap som är väl värda att utforskas, dock helst med katalogen i handen. Carolina Söderholm - konstvetare och kritiker
|