|
Fragment,
exil och minnen.
av Dan Jönsson
Då och då blir man som kritiker påmind om hur smal den
är, den svenska samtidskonstens huvudfåra. Och hur bred den
faktiskt skulle kunna vara - om den till exempel sög med sig lite
fler av de (rätt många) svenska konstnärer som står
med ena benet i en annan kultur. Som några ur den relativt stora
kontingent latinamerikanska konstnärer som kom till Sverige under
sjuttio- och åttiotalen; konstnärer som fortsatt vara aktiva,
men utan att anpassa sig till ett i Sverige gångbart - det vill
säga företrädesvis anglosaxiskt inspirerat - uttryck. Och
som därför aldrig haft någon större framgång
på den svenska konstscenen. Juan Castillo är ett exempel på
en sådan konstnär. Under åren har han ställt ut
minst lika flitigt i Latinamerika som i Sverige. Senast stötte jag
på honom på förra årets biennal i Buenos Aires,
där han deltog med en myllrande och fascinerande fotoinstallation.
Nu, i Lunds konsthall, är han en av tre konstnärer med latinamerikanskt
ursprung som tillsammans ställer ut under titeln "Dessa landskap".
En utställning som alltså fyller ett tomrum. Det betyder nu
inte att den är fri från svagheter. Främst har jag problem
just med Castillos bidrag, som alltför lättvindigt låter
det katolskt färgade symbolspråket ge tyngd åt en i grunden
tunn historia. Installationen "En annan dag" är en meditation över
Irakkriget: kommentarer på en rad olika språk - hämtade
från internet - formar ett nät över golvet vars trådar
mynnar i små pšlar av en trögflytande, svartbrun vätska.
Analysen är klar, med andra ord - och de små "helgonbilder",
utklippta ur tidningar, som omger dessa oljekällor ger knappast tanken
något ytterligare fäste. Verket fungerar ändå hyfsat
i sitt sammanhang. Som titeln antyder är det här en utställning
om avstånd. Förutom förbindelser och relationer är
exil och minne dess centrala teman, det senare tydligast hos Maria Udriot
som återkallar sina barndomsupplevelser från morföräldrarnas
stora hus i Argentina. Ur en anhopning av lådor, uppbrutna och liksom
genomsökta, tittar det förflutna fram: ritningar, fotografier,
minnesanteckningar. Fragment som inte längre låter sig fogas
samman till mer än skärvor av den värld som tiden utplånat.
Som bild betraktat är det ett vackert verk. Som
tanke föredrar jag emellertid Juan Carlos Peirones fantastiska ugnsbyggnadsprojekt,
på en gång handfast och idealistiskt. Peirones ugnar kan beskrivas
som små världsfederalistiska ambassader, tänkta att spridas
över jorden i "ett nät av antipoder", som han uttrycker det.
Hittills har sex stycken uppförts - och utställningen dokumenterar
två av dem, i Mongoliet (Argentinas antipod) och Nya Zeeland (Sveriges).
Tyvärr är presentationen - delvis signerad Peter Dacke - så
kryptisk att den nästan skymmer verkets enkla grundtanke. "För
min del är jorden platt", skriver Peirone i en kort inledning; jag
tror det ligger mycket i det. Klotets form är och förblir utopisk.
Dan Jönsson, kultur@dn.se
"Dessa landskap"
/ Lunds konsthall
Publicerad i
Dagens Nyheter / Sweden 24 maj 2003
|