Att resa runt

av Joakim Borda Pedreira

Konceptualisterna, med Yves Klein i spetsen, ville befria konstverket från det fysiska objektet. I Juan Carlos Peirone har de fått en sentida efterföljare. I samarbete med Peter Dacke deltar han i samlingsutställningen Dessa Landskap på Lunds konsthall med en installation över ett annorlunda konstprojekt. Sedan början av nittiotalet har Peirone rest världen runt för att bygga små igloformade ugnar som ett del i konstprojektet ÀLejos de donde? / Långt varifrån? Men ugnarna utgör egentligen bara en liten del av verket, det är istället själva projektet som är det centrala i det som kommit att bli en global installation. I Patagonien, Mongoliet, Bolivia, Mexiko och Lund är ugnarna redan integrerade i landskapet och i samband med utställningen i Lund färdigställdes ytterligare en på Nya Zeeland. De exotiska platserna är dock inte slumpvis utvalda, Peirone låter sig vägledas av antipoderna Ð varje geografisk punkts motpol. Gaiman i Patagonien är exempelvis antipoden till Dzamin Uud i Mongoliet. Motivet till Peirones projekt är en önskan att utmana den rådande världsordningen, med dess strikta uppdelning av centrum och periferi, norr och söder. Det är således ett politiskt projekt och influenserna från postkoloniala teorier är uppenbara. Genom att koppla samman periferin skapas nya centra Ð Västerlandet som världens nav kringås och mister sin relevans. Det kunde ha slutat i ett abstrakt och innehållsl?st jippo, en serie bortglömda ugnskulpturer utspridda över världen, tomma på innebörd. Att så inte skedde beror på projektets universella symbolik. Ugnen, eller i varje fall eldhärden, som källa till trygghet och gemenskap är igenkännbar för alla kulturer. Att sedan ugnen byggs tillsammans med lokalbor, iakttagande de lokala byggtraditionerna, bidrar till att förankra projektets sociala ambitioner. Särskilt som de människor som konstnären möter på resorna görs delaktiga i Långt varifrån?:s ständiga vidareutveckling. Det är följdriktigt att Peirones installation på Lunds konsthall helt bortser från den lilla vita ugnen och istället fokuserar pOE allt det som utgör verkets egentliga beståndsdelar. Fragment ur konstnärens nogranna dokumentation av projektet förmedlas genom en video- och ljudinstallationer, de senare skapade av Peter Dacke utifrån Peirones inspelningar. Betraktaren ledsagas av högtalarstigens ljudcollage mellan olika tv-skärmar som unisont, eller i konkurrens, skildrar några av Peirones erfarenheter på sina resor. Det rör sig ofta om till synes marginella reminicenser: gatubilder, interiören av ett mongolskt hem, ansiktet av en flicka etc. Men också olika stadier i byggandet av ugnarna framträder i videoklippen. I Nya Zeeland- installationen skildras byggprocesssen, men också gemenskapen, genom en stillbildsdagbok. Genom de olika fragmentens samverkan - röster, gatuljud, fotografier och film - frammanas dessa fjärran platser. F?rgångna episoder återskapas genom en sinnenas korsbefruktning och man inser som betraktare att det är detta som konstnären vill uppnå med sitt verk: en ständig världsnärvaro, insikten att det geografiska och sociala avståndet mellan m?nniskor kan övervinnas av ett gemensamt projekt. Skulpturen på Nya Zeeland, den senaste av ugnarna, uppfördes tillsammans med maoriska konstnärer och färdigställdes samma dag som vernissagen i Lund ägde rum. Den stillbildsdagbok som når oss ur en serie tv-skärmar tycks lägga lika stor vikt vid de medverkande som vid själva skulpturen och det är inte utan att man får en känsla av att betrakta semesterfoton. Glada maorier som skålar mot kameran eller poserar på rad. Är detta verkligen något som bör ställas ut? Den som tar sig tid att tränga in i Juan Carlos Peirones projekt inser att detta är nödvändigt , eftersom denna anspråkslösa metod utgör projektets hjärta: att resa runt, skapa vänner och göra något tillsammans. Ett i konstsammanhang ovanligt ödmjukt försök att f?rändra världen, fritt från ideologiska doktrin och paternalistiska attityder.

JOAKIM BORDA-PEDREIRA - journalist/redaktör