Opposites attract in sculpture unveiling

By Caitlin Sykes

Drill through to the other side of the earth from Manukau and you might just find yourself in the Swedish city of Lund. The two cities are poles apart but a new sculpture being unveiled in Mangere tonight celebrates a special link between the two places. Sweden-based artist Juan Carlos Peirone has spent three weeks at a Te Wananga O Aotearoa campus in Mangere working on the sculpture, which has a twin in Lund, where Mr Peirone used to live. The unveiling of the Mangere sculpture coincides with the opening of an exhibition of Mr Peirone's work in Lund which will feature photos and film footage of his work in Manukau. Called Far Away From Where?, his art project began in 1993 and consists of an ever-growing global pattern of sculptures in places that are maximum distances apart on the earth. Mr Peirone has built six identical sculptures placed in polar opposites pairs across the world from Argentina to Mongolia to Mexico and the Andes. He says the idea of his work is to create new poles, other than the conventional north and south, for the world. "What I want to communicate is that there is no centre of the world. The centre is always where you are," Mr Peirone says. "The works are like signs and it is always the same sculpture signalling the different paths across the world." The sculptures all take the shape of traditional brick ovens and the artist says he chose this form for a number of reasons. Raised in the countryside in Argentina during the 1950s, Mr Peirone says one of his first memories is of his mother baking bread in such an oven. "That's the sentimental reason but I also didn't want to make a 'sculpture'. I wanted something anonymous, that didn't look like typical 'art'," he says. "All over the countryside you can see these shapes in South America and the Mediterranean. They're like natural landmarks to me." Manukau is only an approximate polar opposite to Lund and Mr Peirone says he has taken a metaphorical, rather than an exact approach, to positioning his latest work. The precise spot is actually in the sea near New Zealand but his plans to make the sculpture on land then ship it out to sea and film it sinking to the bottom of the ocean proved too difficult to co-ordinate. Instead he contacted Manukau artist Richard Cooper who offered him the opportunity to position his work at the Maori university in Mangere. And Mr Peirone says his three-week stay in Manukau has had echoes of a homecoming for him. "One think that has been very special and very familiar to me in New Zealand is the light and the stars and the sky. When I look up at the stars in the sky at night, it was such a surprise to me because it's very similar to South America," he says.

Manukau Courier / Auckland / New Zealand april 2003

Landskap väl värda att utforska

av Carolina Söderholm

"Ansiktet är landskapet" skriver konstnären Juan Castillo och lifter med tidningsklipp och vänporträtt in människani en värld hårt sargad av konflikter. Någonstans i bakgrunden skymtar en svensk skärgårdsidyll, kontrasterad mot brinnande oljefält och lekande barn. I hans arbete återfår de anonyma ansikterna i mediernas krigsreportage något av sin individualitet, i mötet med deras blickar skymtar platser, händelser och hågkomster.

"Dessa landskap" heter Lunds konsthalls nya utställning. Frågan som väcks är naturligtvis vilka landskap det handlar om. I första hand rör det sig om provinser vars kartor består av drömmar, minnen och människors möten snarare än av longituder och latituder. Här finns inga sköna naturvyer i olja men däremot arkitektoniska installationer, ljud- och videokonstverk samt dokumentationen av ett fascinerande ugnsbyggarprojekt.

Tre konstnärer, Juan Castillo, Peter Dacke och juan Carlos Peirone, har tillsammans med arkitekten Maria Udriot skapat en utställning där beröringspunkterna mellan verken är många. Anknytningen till Sydamerika (varifrån Castillo, Peirone och Udriot ursprungligen kommer) och det spanska språket är en sådan gemensam nämnare. Viktigare är emellertid det delade intresset för hur människan förhåller sig till sina medmänniskor och sin omgivning, både i det förflutna och i nuet, samt hur dessa relationer kan gestaltas i tid och rum.

Maria Udriot har valt ett historiskt anslag, och återvänder i sitt verk till barndomshemmet i Argentina, morföräldrarnas hus från 1800-tales början. I konsthallens inre rum har hon byggt en scenografi och manar med textfragment, fotografier och skisser fram illusionen av de nitton rummen, de skuggfyllda korridorerna, mormoderns vakande blick genom plåtpersiennerna och vestibulens hemliga möten. Det är vackert och stämningsskapande, och helheten -inte minst genom den poetiska katalogtexten- har en relevans bortom den rent privata nostalgin. Själv ser jag i verket en personligt färgad betraktelse över minnenas bitterljuva landskap, dess komplexa nätverk av sidospår, fallgropar och irrgångar.

Förankrad i samtiden och dess aktualiteter är däremot Juan Castillo, vars målningar, fotografier och videoverk binds samman genom textremsor som tejpade på golvet löper kors och tvärs över entrésalen. På språk som arabiska, spanska och svenska kommenterer olika röster hämtade från Internet kriget i Irak, medan de vita väggarna smutsas av brunfärgade rännilar (te - men tanken var olja, en betydligt mer betydelseladdad substans).

Men även historia är närvarande här, liksom en på en gång optimistisk och nedslående tidsaspekt. "En annan dag" står det skrivet över tidningsklippens namlösa människor, datummärkta och konserverade för framtiden med bivax. Det finns alltid en annan dag, men vad i denna parad av dystra ansikten lovar att det blir bättre? Det politiska budskapet ligger farligt nära det övertydliga, men Castillo klarar ändå att ge det en god konstnärlig form.

Mer visionärt är Juan Carlos Peirones ugnsbyggarprojekt, som trots högtflygande ambitioner är i bästa bemärkelse lättillgängligt och jordnära i sitt praktiska utförande. Sedan tio år tillbaka arbetar han med att bygga ugnar för bakning och matlagning tillsammans med lokalbefolkningen på vitt skilda geografiska platser. "Långtifrån var?" kallar han sitt projekt, där han relativiserar vedertagna uppfattningar om centrum och periferi genom sin strävan att leta upp antipoder, det vill säga punkter som befinner sig på motsatt sida av jordklotet i förhållande till varandra.

I närheten av dessa antipoder söker han sedan ett mänsklig sammanhang, en vilja till samspel, lokala värdar för en ugn, denna symbol för värme, liv, föda och gemenskap. Den första byggdes för tio år sedan i Lund, den senaste har i dagarna följaktligen invigts i Nya Zeeland, medan andra däremellan murats upp bland annat i Mongoliet och Patagonien.

I Lunds konsthall visas videofilmer som dokumenterar projektet, i samklang med ett ljudkonstverk av Peter Dacke, där inspelningar från Peirones resor samplats till en fantasieggande blandning av röster, gatusorl och musik. Klingande reminiscenser av människor, händelser och platser ljuder genom byggnaden och väver utställningens olika delar samman. Det är landskap som är väl värda att utforskas, dock helst med katalogen i handen.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet / Sweden 2003

av Silvia Helperin

På Lunds konsthall närmar sig fyra konstnärer landskapet - annekterar det tvärs över jordklotet, eller låter det visa sig i minnen och ansikten. Fredagen den 2 maj invignings- talade Cecilia Nelson f?r sista gången i egenskap av konsthallschef. På sitt lättsamma och personliga sätt förankrade hon återigen utställningens id? hos publiken. Som så många gånger tidigare lyckades hon med konststycket att öppna vägar åt betraktaren, så att denna kan ta sina egna kliv in i konsten. Redan medan hon talar kommer lusten att vilja gå en extra runda genom utställningen för att avstämma Cecilias iakttagelser med de egna. Denna gång är det fyra konstnärer som bär upp utställningen: Maria Udriot, Juan Castillo, Juan Carlos Peirone och Peter Dacke. I katalogbladet påpekar Cecilia Nelson att det lilla ordet "dessa" i utställningsrubriken inte är oviktigt. Antagligen menar hon att ordet "dessa" kan brukas för att hålla samman en alldeles speciell typ av landskap. Ett landskap där topografi, himmel, hav och vegetation har en underordnad roll. Snarare är det dofter, minnen, eller barndomens kvardröjande synintryck som är så pass rika på betydelser att konstnären vill synliggöra dem. Juan Castillo intar konsthallens främsta rum, ett rum som omsluter en mångfald verk och uttrycksformer. Kors och tvärs över konsthallsgolvet löper uppklistrade banor av grå mattejp. På banornas korsningspunkter står kaffefyllda fat och i varje fat flyter en liten pappersbåt. Är kaffet Chile, hemlandet; är båten lika med flykten? Det är så man gärna vill tolka den delen av installationen - det må vara lite freudianskt, men näraliggande. På mattejpen läser jag en av de otaliga handskrivna kommentarer som konstnären samlat ihop från olika medier: "jag hatar när det blir krig. Jag tycker att det är många människor som dör och det är inte bra. Typ om en förälder har barn och dör då blir barnet ledsen och ensam." Jag kan nästan höra barnrösten som anmodats att besvara någons fråga om krig. Nej - de på tejpen handskrivna kommentarer är varken särskilt originella eller dekorativa. Att läsa dem på golvet ger dem inte mera tyngd ?n när man kan läsa, höra eller se dem i tidningen, på radion eller tv:n. Castillos tre stora målningar har en sin egen sorgmodiga poesi, de lever sitt eget liv. De små tavlorna och objekten med tidningsbilder - oftast porträtt - täckta av bivax, för tankar till reliker hämtade ur benhus eller minnenas skrin. Kanske förstärker de Castillos påstående att Ansiktet är landskapet - med sina specifika drag och fåror. Maria Udriots installation har ett ljusare anslag. Längs långväggen i anslutande rum ligger, utbredda i ett läckert, specialutformat vitrinskåp - oftast på ett underlag av handskrivna ark - minnes- eller föremålsfragment utlagda. I texterna beskrivs barndomens hus, dess olika utrymmen och också personerna: ".ibland öppnade min mormor plåtpersiennerna för att kontrollera oss barn när vi kom från skolan." Det känns att Maria Udriot är arkitekt, därom skvallrar bland annat hennes stora installation d?r öppna kuber kan uppfattas som både hus eller hölje, med insyn uppifrån i ett inre som hyser var sin gåta. Janne Ahlin avslutar sin katalogtext om henne med följande vackra beskrivning: "Distinktionen mellan minne, mysterium och magi är inte alltid uppenbar utan det hela verkar sammanvävt." Men jag upplevde att Maria Udriots installation, på sina ställen tangerar dekorativa layout-arbeten. Något som kan vara mycket vackert, men ibland utan mysterium och magi. Lundakonstnären Juan Carlos Peirone arbetar sedan en längre tid tillbaka med ett fantasieggande projekt, "Far Away from Where". Som Martin Schibli säger i sin katalogtext, är det en sorts annekteringsakt. Peirones skulptur - en ugn - reses på utsatt ort och vid dess antipod. Lunds antipod infaller i södra Stilla havet, ett vindpinat vatten där ingen skulptur kan resas. Ergo måste en ersättningskoordinator utses på n?rmaste landbacke, och det blev på Nya Zeeland. På utställningen kan man på en rad videoskärmar följa skulpturbyggenas arbetsförlopp och jag tar Peirone på orden: att befinna sig på den andra sidan är att vara här. Alla som vill kan få delta i projektet och ge den sitt stöd, antingen genom sin uppmuntran här eller på respektive antipod, eller med mera substantiella bidrag. På konsthallens utställning är det Peter Dacke som samarbetar med Peirone, och som samtidigt står för ett animerat ljudcollage där han har förändrat och komponerat om originalljud från resor. Redan själva raden av mörka högtalare på den vita konsthallsväggen har liksom ljuden en sammanbindande funktion, något som utställningen som helhet har nytta av.

Silvia Helperin seochge@swipnet.se

Publicerad i HELSINGBORGS DAGBLAD/Sweden 2003-05-17

Ung konst alltför korrekt

av Joakim Borda Pedreira

"Allting går så mycket snabbare idag" hör man ofta sägas. Vår tid tycks vara otålighetens tid. Det märks inte minst inom konsten, där vi det senaste året bjudits på mängder av "previews" på vad framtidens konstliv har att vänta sig. Ett sådant tillfälle var Malmö konstmuseums utställning Nya namn i somras där vi fick bekanta oss med några lokalt nyutexaminerade konsthögskolestudenter. Men i Kulturhuset i Stockholm valde man för tredje året i rad att inte vänta på någon examen. Där har man under vintern ställt ut ett trettiotal verk av studenter från olika årskurser vid Kungliga Konsthögskolan. För att vara en så ÒungÓ utställning återfanns på Mot allmänheten ovanligt många konceptuella verk, något som imponerar samtidigt som det verkar en smula brådmoget. Den konceptuella konsten är ofta resultatet av en lång mognadsprocess, men har på senare år främst förknippats med de mest avantgardistiska konstnärskapen. Nog infrias ofta den romantiska föreställningen om att unga konstnärer bör vara ohämmade och fientliga mot etablissemanget, men den politiska korrektheten i utställningar som Nya namn och Mot allmänheten är så framträdande att man kan ifrågasätta konstinstitutionernas förmåga att uppmuntra självständighet och originalitet. Mot Allmänheten uppfyllde plikttroget de outtalade kraven på att beröra socialt utanförskap, pluralism och den alienerande tillvaron i konsumtionssamhället. Häpnadsväckande är däremot att paradteman som kön och sexualitet helt lyste med sin frånvaro. Detta försökte man av allt att döma uppväga med en massiv kritik av den ständigt lika aktuella motsättningen mellan populärkultur och den borgerliga smaken. Ett särskilt nihilistiskt uttryck fick detta i Pål Bylunds TV4:s text-tv sidan 192, som är precis vad det verkar. Trots att inte mycket i Mot allmänheten var särskilt minnesvärt märker man tydligt att ambitionsnivån hos de unga konstnärerna är mycket hög. Dessvärre får uttrycksmedlen ofta ge vika för teoretiska resonemang som emellanåt känns överdrivet högtravande. En av den konceptuella konstens svåraste brister är just att den genom sin otillgänglighet är ofrånkomligt elitistisk. Detta f?rhållande illustreras inte minst av Elin Johanssons & Simon Goldins happening Mejan IF mot Allmänheten. Här utmanas Allmänheten till en fotbollsmatch på Plattan mot Konsthögskolans fotbollslag. Att allmänheten består av en formlös och oberäknelig massa är visst grundmeningen. Men ska "folket" - De Andra - lyckas samla sig till ett lag? Troligen är detta det mest omstörtande verket, för hur opassande är det inte att uppställa distinktionen mellan Konstnärer och Allmänheten och därmed etablera en hierarki? Lustigt vore om Konstnärslaget fick stryk av Sergels Torg-pundarna. Genom att presentera pinfärska konstnärskap tycks konstinstitutionerna vilja pejla den senaste utvecklingen, men är då ny och spännande konst alltid detsamma som ung konst? Den så kallade finkulturen är lika drabbad av ungdomsfixering som populärkulturen, men det finns undantag. Våren 2003 debuterade den medelålders arkitekten och illustratören Maria Udriot som konstnär med utställningen Ett hus i provinsen på Lunds konsthall. Den var en del av den större utställningen Dessa landskap som Udriot delade med tre etablerade Lundakonstnärer. Nyligen ställdes den ut på Södertälje Konsthall. Maria Udriots debut var uppseendeväckande i sin lågmäldhet. Hennes medium är assemblaget och genom noggrant tillrättalagda fragment - silkespapper, skisser, torkade växter bland annat - frammanades barndomshemmet i Argentina. Utan att det gamla huset från kolonialtidens slut direkt avbildades, lyckades Udriot med avancerat associativa brottstycken återskapa det i betraktarens sinne. Resultatet blev en resa i sinnenas funktioner och det inflytande som tiden utövar på dem, ett förtätat pussel med psykoanalytiska förtecken. Att våga "komma ut" med så anspråkslösa - och tystlåtna! - objekt, omringad av kollegornas videokonst och ljudinstallationer är ett prov på ett slags mod som delvis hör samman med den prestigelöshet en äldre person kan kosta på sig. I Mot allmänheten finner man redan en konstnärlig mogenhet som kommer att utvecklas långt mer, men i Ett hus i provinsen kan man bevittna att denna process inte nödvändigtvis behöver rymmas under de fem åren som det tar att examineras från konsthögskolorna. Jag kan inte låta bli att tänka att allting kanske inte går så fort idag ändå.

PUBLICERAD i Lundagård / Nr 1 2004 SKRIBENT: JOAKIM BORDA-PEDREIRA

av Thomas Olsson

Fyra konstnärer intresserar sig på olika sätt för minnesbilder av platser och människor i en utställning på Södertälje konsthall.

Embart med hjälp av inspelade ljud från resor till avlägsna platser och egen nykomponerad musik har Peter Dacke (född 1958) av Juan Carlos Peirones bandinspelningar skapat täta och laddade bilder. De korta texter som sakligt berättar om vad som hörs i de olika hörlurarna räker alldeles tillräkligt för att få små vardagsscener från till exempel Mexiko, Bolivia eller Mongoliet att framträdda.

De är några av de platser som Juan Carlos Peirone (född 1946) besökt under sitt snart tioåriga antipod-projekt "Far Away From Where - an Art Project" där han på en konkret sätt, genom att bygga iglooliknande ugnar vill sammanlänka platser som ligger så långtifrån varandra som möjligt. Under tiden som "Dessa Landskap" visades på Lunds konsthall i maj var Juan Carlos Peirone på Nya Zeeland för att bygga en ugn som skulle bli en antipod till den som redan finns i en privat trädgård i Lund.

Men när Peter Dackes musik och Juan Carlos Peirones bilder även möts i ett suggestivt och rytmiskt klippt videoverk förmår det ändå inte att engagera eftersom bilderna förblir just bilder.

De som med sin visuella gestaltning i stället fascinerar är Maria Udriots omfångsrika installation där texter, fotografier, ritningar, diverse föremål och andra fragment tillsammans frammanar en minnesbild av ett stort hus med fjorton rum. Maria Udriots barndomsminnen av huset i Argentina som både hennes morföräldrar och föräldrar levde i blir här till ett av dessa förflutna landskap som vi kan uppleva här och nu.

Thomas Olsson - kultur@svd.se
Publicerad i Svenska Dagbladet/Sweden 200