Landskapet i fåror och antipoder

av Silvia Helperin

På Lunds konsthall närmar sig fyra konstnärer landskapet - annekterar det tvärs över jordklotet, eller låter det visa sig i minnen och ansikten. Fredagen den 2 maj invignings- talade Cecilia Nelson för sista gången i egenskap av konsthallschef. På sitt lättsamma och personliga sätt förankrade hon återigen utställningens idé hos publiken. Som så många gånger tidigare lyckades hon med konststycket att öppna vägar åt betraktaren, så att denna kan ta sina egna kliv in i konsten. Redan medan hon talar kommer lusten att vilja gå en extra runda genom utställningen för att avstämma Cecilias iakttagelser med de egna. Denna gång är det fyra konstnärer som bär upp utställningen: Maria Udriot, Juan Castillo, Juan Carlos Peirone och Peter Dacke. I katalogbladet påpekar Cecilia Nelson att det lilla ordet "dessa" i utställningsrubriken inte är oviktigt. Antagligen menar hon att ordet "dessa" kan brukas för att hålla samman en alldeles speciell typ av landskap. Ett landskap där topografi, himmel, hav och vegetation har en underordnad roll. Snarare är det dofter, minnen, eller barndomens kvardröjande synintryck som är så pass rika på betydelser att konstnären vill synliggöra dem. Juan Castillo intar konsthallens främsta rum, ett rum som omsluter en mångfald verk och uttrycksformer. Kors och tvärs över konsthallsgolvet löper uppklistrade banor av grå mattejp. På banornas korsningspunkter står kaffefyllda fat och i varje fat flyter en liten pappersbåt. Är kaffet Chile, hemlandet; är båten lika med flykten? Det är så man gärna vill tolka den delen av installationen - det må vara lite freudianskt, men näraliggande. På mattejpen läser jag en av de otaliga handskrivna kommentarer som konstnären samlat ihop från olika medier: "jag hatar när det blir krig. Jag tycker att det är många människor som dör och det är inte bra. Typ om en förälder har barn och dör då blir barnet ledsen och ensam." Jag kan nästan höra barnrösten som anmodats att besvara någons fråga om krig. Nej - de på tejpen handskrivna kommentarer är varken särskilt originella eller dekorativa. Att läsa dem på golvet ger dem inte mera tyngd ?n när man kan läsa, höra eller se dem i tidningen, på radion eller tv:n. Castillos tre stora målningar har en sin egen sorgmodiga poesi, de lever sitt eget liv. De små tavlorna och objekten med tidningsbilder - oftast porträtt - täckta av bivax, för tankar till reliker hämtade ur benhus eller minnenas skrin. Kanske förstärker de Castillos påstående att Ansiktet är landskapet - med sina specifika drag och fåror. Maria Udriots installation har ett ljusare anslag. Längs långväggen i anslutande rum ligger, utbredda i ett läckert, specialutformat vitrinskåp - oftast på ett underlag av handskrivna ark - minnes- eller föremålsfragment utlagda. I texterna beskrivs barndomens hus, dess olika utrymmen och också personerna: ".ibland öppnade min mormor plåtpersiennerna för att kontrollera oss barn när vi kom från skolan." Det känns att Maria Udriot är arkitekt, därom skvallrar bland annat hennes stora installation d?r öppna kuber kan uppfattas som både hus eller hölje, med insyn uppifrån i ett inre som hyser var sin gåta. Janne Ahlin avslutar sin katalogtext om henne med följande vackra beskrivning: "Distinktionen mellan minne, mysterium och magi är inte alltid uppenbar utan det hela verkar sammanvävt." Men jag upplevde att Maria Udriots installation, på sina ställen tangerar dekorativa layout-arbeten. Något som kan vara mycket vackert, men ibland utan mysterium och magi. Lundakonstnären Juan Carlos Peirone arbetar sedan en längre tid tillbaka med ett fantasieggande projekt, "Far Away from Where". Som Martin Schibli säger i sin katalogtext, är det en sorts annekteringsakt. Peirones skulptur - en ugn - reses på utsatt ort och vid dess antipod. Lunds antipod infaller i södra Stilla havet, ett vindpinat vatten där ingen skulptur kan resas. Ergo måste en ersättningskoordinator utses på n?rmaste landbacke, och det blev på Nya Zeeland. På utställningen kan man på en rad videoskärmar följa skulpturbyggenas arbetsförlopp och jag tar Peirone på orden: att befinna sig på den andra sidan är att vara här. Alla som vill kan få delta i projektet och ge den sitt stöd, antingen genom sin uppmuntran här eller på respektive antipod, eller med mera substantiella bidrag. På konsthallens utställning är det Peter Dacke som samarbetar med Peirone, och som samtidigt står för ett animerat ljudcollage där han har förändrat och komponerat om originalljud från resor. Redan själva raden av mörka högtalare på den vita konsthallsväggen har liksom ljuden en sammanbindande funktion, något som utställningen som helhet har nytta av.

Silvia Helperin seochge@swipnet.se

Publicerad i HELSINGBORGS DAGBLAD/Sweden 2003-05-17